40 år och 41 dagar
Denna fyrtioförsta dagen i karantän markerar också den första dagen på mitt fyrtioförsta år i livet. Pre-corona, på den tiden när man kunde lämna barn på förskolan, gå till arbetet, dricka kaffe på lokal och träffa vänner funderade jag på huruvida jag skulle dra ihop en ordentlig 40-årsfest eller inte. Tack vare Corona så behövde jag aldrig ta beslut om det. Istället blev det inte helt oväntat en födelsedag hemma med familjen. Men när man blir väckt till champagnefrukost avrundad med tårta, får njuta lunch i strålande solsken på takterassen och blir serverad finmiddag så är jag inte den som klagar. Tvärt om har det varit en mycket trevlig födelsedag. Jag kunde inte önskat mig mer.
Min sambo träffade mamman till en av vår dotters förskolekompisar på snabbköpet idag. När vi berättade det för vår lilla tvååring så såg hon först glad ut, sen blev hon omedelbart dyster, lade huvudet i mitt knä och mumlade namnen på flera av sina klasskamrater, sin favoritfröken och namnet på hennes förskoleklass. Det gör ont i hjärtat att se sin dotter så tydligt utrycka saknaden av något som vi aldrig kunnat föreställa oss att vi skulle tvingas undanhålla henne.
På söndag träder de nya lättnaderna i kraft och dottern och jag ska gå ut tillsammans för första gången på 6 veckor. Under en timme kommer vi få leka, cykla och springa fritt utan väggar som stoppar och förstör. Enligt de nya direktiven kan barn i sällskap av 1 vuxen vistas utomhus under en timme om dagen mellan kl. 09:00 och 21:00 upp till en km från hemmet. Vi kan inte besöka lekparker eller träffa andra familjer och måste hålla 2 meters avstånd till andra som är ute. Fortfarande mycket begränsningar, men det känns ändå som en enorm förbättring från nuvarande förhållanden. Jag kan knappt vänta.
Att något som tidigare skulle ha upplevts som allvarligt frihetsinskränkande och allmänt otänkbart skulle kunna komma att upplevas som en lyx trodde jag aldrig att jag skulle behöva uppleva. Det är synnerligen en märklig tid vi genomlever.
