Vi behöver en paus
Just nu har vi ett hem med tre individer som lider av underskott på stimulans och överdos av varandras sällskap. Det är en olycklig kombination av omständigheter när ingen av oss har någon annanstans att vara. Jag har nog nämnt det förut, men paradoxalt nog i denna tid av isolation är ensamhet det jag längtar efter mest av allt. Att slippa ta hand om ett barn som kräver ens uppmärksamhet nästan jämt, morgon till kväll, sju dagar i veckan utan paus. Ibland känns det dessutom som om jag tar hand om två barn här hemma.
Ensamhet har varit en viktig del av mitt liv så långt jag kan minnas. Jag behöver vara ensam hemma ibland, sticka ut och springa eller bara sätta mig att läsa på ett café en stund i min ensamhet. Men nu har den möjligheten plötsligt tagits ifrån mig. Jag har inte varit ensam mer än kanske någon timme en handfull gånger under de senaste 5 veckorna. Men inte ens då har jag varit ensam på riktigt.
När det här är över ska jag sticka ut och fridyka så snart jag bara kan. Jag kan knappt vänta på att få sticka huvudet under vattenytan, känna kylan i ansiktet, låta fysiologin ta över och känna pulsen sakta ner i samma takt som isoleringsstress byts ut mot det närmaste ett tillstånd av meditativ närvaro jag upplever i mitt liv. Sakta glida ner mot botten och bara ta in den tysta vackra värld av tredimensionell frihet som jag lärt mig så att älska.
Men det kommer att få vänta. Nu är det fokus på komma ur det här med både förstånd och en intakt familj i behåll. Dagar med såväl meterologiskt som mentalt lågtryck som denna känns det inte som om man kan ta något av det för givet.
