Idag är det min sista dag som gräsänkling. Då solen är tillbaka och vinden mojnat bestämde jag mig för att ta min gamla cykel på en tur och utforska omgivningarna. Jag fann en juvel och en insikt. Ålder är inte bara en siffra. . 
Trots att vi bott här i snart två år har jag spenderat oväntat lite tid att utforska närområdet. Familjeliv kommer lätt i vägen. Men då jag fortfarande är ensam hemma gjorde jag slag i saken och rullade ut min gamle trotjänare. Den här arbetshästen (jag kallar den Trek, mest eftersom det står att den heter så…) köpte jag en gång i tiden i Kina. På den tiden brukade jag sticka ut tidigt, innan jobbet, och utforska alla tillgängliga vägar och stigar på Dongpingshan, det berg som reser sig ståtligt mitt i Xiamen och erbjuder en fantastisk tillgång till den lugn och ro som bara naturen kan erbjuda mitt i en mångmiljonstad. Lydie tyckte jag var oresonlig som insisterade på att ta med den i flytten till Europa, men den har tjänat mig väl och fortsätter göra så, så jag ångrar inget.
Efter ett antal avstickare som alla visade sig vara återvändsgränder när privat mark tog vid kom jag på att jag inte besökt Puig de Maria än. En kyrka som ligger på ett litet 300m högt berg precis utanför Pollença.
Sagt och gjort jag vände om och började några kilometer senare det som visade sig bli en mycket jobbigare stigning än jag väntat mig. 300 meter över 2km är brant. Riktigt brant. Det vet jag nu. Med bara några hundra meter kvar blev det så brant att vägen övergick till vad som närmast liknar en slarvig belagd kullerstenstrappa. Då pulsen ändå var uppe i 190 och låren brände av mjölksyra var det bara att se sig besegrad, snällt hoppa av och gå den sista biten. Men det var värt mödan. Utsikten där uppifrån är fantastisk, med hela Pollença stad rakt nedanför och Port de Pollença och havet ytterligare några kilometer bort.
Totalt blev det några timmar i sadeln och med den branta stigningen inräknat så kommer det enligt min träningsklocka som mäter hjärtats arbetsbelastning att ta drygt 6 dagar att återhämta mig. Sex dagar! Det är ju sjukt. Jag som trodde att jag var i hyfsad form. Det är bara att inse, gammeln har tagit mig.
Även du börjar åldras. Det är mer skrämmande än att jag själv gör det. Låter som en fantastisk tur.
Ens eget åldrande smyger sig på. Men Klara fyller 35 i år. Det har jag svårt att ta in.
Det skulle vara intressant att höra hur många turer till berget du skulle behöva göra för att få ner återhämtningen till säg, fyra dagar. Se det som en utmaning?
Ja, det är väl bara att ge sig upp dit igen…